can't get you off my mind
Just smile, and people won't ask what's wrong.
Idag är det tomt här för att jag känner mig tom.
20 april.
Jag minns den dagen så väl. Visst, det var min födelsedag men det är inte därför jag minns den.
Jag minns den för att du var så sjukt jävla nära mig hela dagen.
Fastän du som vanligt befann dig 15 mil härifrån så lyckades du vara bredvid mig hela dagen och jag var så galet lycklig för det.
Jag minns hur du kämpade för att inte säga grattis, men till slut (23:58) kunde du inte låta bli.
Jag ville verkligen inget hellre än kyssa dig då, precis som jag sa.
Jag ville kyssa dig då för att du gjorde mig så jävla lycklig genom att bara finnas vid min sida.
Och nu när det är över saknar jag dig och vad du gjorde med mig så himla mycket.
Jag minns den för att du var så sjukt jävla nära mig hela dagen.
Fastän du som vanligt befann dig 15 mil härifrån så lyckades du vara bredvid mig hela dagen och jag var så galet lycklig för det.
Jag minns hur du kämpade för att inte säga grattis, men till slut (23:58) kunde du inte låta bli.
Jag ville verkligen inget hellre än kyssa dig då, precis som jag sa.
Jag ville kyssa dig då för att du gjorde mig så jävla lycklig genom att bara finnas vid min sida.
Och nu när det är över saknar jag dig och vad du gjorde med mig så himla mycket.
Jag saknar känslan av att vara sådär sjukt lycklig.
Ibland funderar jag på hur glad jag skulle varit om du fanns vid min sida hela tiden.
På hur lycklig jag skulle varit.
På hur bra du och jag skulle varit.
allting liksom kräver mera nu
Han hör av sig igen, ganska mycket faktiskt.
Han har gjort det i typ tre veckor.
Och han är annorlunda nu.
Han verkar inte vilja ha mig på samma sätt som förut. Men det är inget negativt om ni förstår vad jag menar, det är som att han försöker säga "Jag vill börja om, vill kunna vara där på riktigt. Ge mig en chans" och jag vet inte vad jag ska tro.
Jag vet inte om jag vågar tro på det.
Jag vet inte om jag vågar tro på det.
Om han är värd det.
Om det kan gå, fast vi liksom gått sönder en gång.
tumblr
Såna som jag kanske inte är menade för kärlek
Har börjat tro att man endast sätter ihop sitt hjärta för att sedan få det krossat igen.
Kan det vara så? Att man gör allt förgäves? Att det inte finns någon som får en att glömma allt ont? Kan det verkligen vara så att man bryts ner för att aldrig riktigt byggas upp igen?
Kan världen verkligen vara så grym?
Man kan inte krossa ett redan krossat hjärta.
Jag hatar att du förstört mig så mycket.
Hatar att du gjort sönder mig så mycket att jag har fått svårt att släppa in andra.
Hatar att du gjort sönder mig så mycket att jag har fått svårt att släppa in andra.
Hatar att du aldrig riktigt lämnar mig helt.
Hatar att jag aldrig slutar hoppas.
Hatar att du alltid får mig att må dåligt.
Hatar allt du gjort med mig, men jag hatar inte dig.
Jag kan inte hata dig.
Jag hatar att jag älskar dig så jävla mycket
Saknar dig så mycket att det gör ont. Du var den bästa
Många tror att man inte är sönder bara för att man inte pratar.
De förstår att man har fullt upp med att sakna.
You're the only one
Jag måste sluta längta efter honom. Jag måste sluta tänka på någon som inte tänker på mig.
Jag tror ingen av oss vet vem som tog slut på det där som vi var och som jag inte kan sätta ord på.
Jag tror ingen av oss förstod varför.
Men han gick vidare och jag stannade liksom kvar.
tumblr
Att följa sitt hjärta innebär ofta att man förlorar greppet om verkligheten.
Denna blogg kommer handla väldigt mycket om någon som vänt upp och ned på hela min värld utan att någonsin rört vid mig.
För vi, han och jag handlade om så mycket mer, någonting abstrakt. Det skulle i alla fall jag säga. Och det är nog där vi går isär, jag och han. För jag föll liksom. Jag föll för han som sa att han alltid skulle fånga mig men när det väl gällde, så hade han glömt av vad han lovat mig för längesen.
Och sedan har jag inte riktigt kunnat ta mig ur den där gropen jag föll i. Jag ligger mest still, hjälplös och väntar på att någon ska räcka mig en hand. Folk gör det ibland. Räcker ut sin hand och försöker hjälpa mig upp igen, men de lyckas alltid tappa taget om mig någonstans på vägen. Och nu har jag räknat ut att det kommer endast vara du som kommer att klara av att ställa mig upp igen, så snälla.
Hjälp mig stå igen.
Hjälp mig andas.
Hjälp mig leva.