För vi, han och jag handlade om så mycket mer, någonting abstrakt. Det skulle i alla fall jag säga. Och det är nog där vi går isär, jag och han. För jag föll liksom. Jag föll för han som sa att han alltid skulle fånga mig men när det väl gällde, så hade han glömt av vad han lovat mig för längesen.

Och sedan har jag inte riktigt kunnat ta mig ur den där gropen jag föll i. Jag ligger mest still, hjälplös och väntar på att någon ska räcka mig en hand. Folk gör det ibland. Räcker ut sin hand och försöker hjälpa mig upp igen, men de lyckas alltid tappa taget om mig någonstans på vägen. Och nu har jag räknat ut att det kommer endast vara du som kommer att klara av att ställa mig upp igen, så snälla.

Hjälp mig stå igen.

Hjälp mig andas.